Abisko — en fantastisk resa

Tuffe tuffe tåget tog oss med på en resa som vi länge kommer att bära med oss.
Alla medlemmar i norra Sverige blev inbjudna att åka med på en resa till
Lapplands fjällvärld. Vi blev ett gäng från Gävle i söder till Boden i norr som
vartefter tåget tuffade norrut natten mellan sista onsdagen och torsdagen i juli
hoppade på vid olika stationer. Vårt mål var Abisko fjällstation och några dagar i
med trevligt umgänge, erfarenhetsutbyte och massor med frisk fjälluft.
När vi kom fram åt vi en sen lunch, checkade in på våra rum och såg oss omkring i
närmiljön. Där forsade Abiskojokk fram med ett mäktigt ljud mellan de hisnande
branta klipporna på vår ena sida, på en annan sida hade vi Torneträsk som stilla
vilade framför bergen och vred man huvudet i ytterligare en annan riktning
kunde man njuta av utsikten mot den berömda lapporten.
Vi hann även med ett litet möte för att diskutera vilka önskemål och möjligheter
som fanns innan många gjorde en tidig kväll.
På fredag morgon samlades vi för att gå till linbanan som skulle ta oss upp på
kalfjället. När vi kom fram till linbanan visade det sig att den var under
reparation och skulle inte starta än på en timme så vi beslöt oss för att inte
ödsla tid på att vänta utan att det var bättre att ta den dagen där på. Med facit
i hand var det verkligen en lyckträff. Vi valde därmed att istället följa
Abiskojokken uppströms denna dag. Vi gick på fina torra leder till en
meditationsplats med vidunderlig utsikt och ett stup ner i jokkens dal. Vi fyllde
på kropparna med energi och pratade om ditt och datt en stund. Sedan
splittrades vi beroende på hur långt man ville gå. Vissa gick i riktning mot
turiststationen medan andra fortsatte mot en hängbro över jokken. På andra
sidan jokken blev det lunch paus och två ivriga barn försökte bada men var
tvungna att se sig besegrade av det kyliga vattnet.Därefter begav sig även det
sällskapet mot turiststationen.
Lördagen startade på samma sätt som fredagen men den här gången tog linbanan
med oss på en tur högt ovan trädtopparna och där vi klev av fanns det inte längre
några träd bara vidsträckt utsikt över fjället som till viss del ännu låg under sitt
molntäcke. För vissa var målet för dagen att få kasta snöbollar, för andra var
det att hitta en sjö att bada i och för många var det att nå toppen drygt 1100
meter över havet. Vi samlades för att ta en gruppbild och sedan började vi
vandra, alla i sin egen takt utifrån ålder och ork och ambition (samt att vissa
hade barn på skattjakt och då går det inte i så rak riktning och rask takt).
Vart efter tiden gick och vi kom högre och högre började bergen ta av sig molntäcket
och lapporten gled ur sina slöjor samtidigt som stenröset uppe på toppen blev
lite högre tackvare ett gäng stolta och lyckliga medlemmar. Resan ner från
berget gjordes även den på olika sätt. Vissa gick och andra åkte linbanan men
med oss ner hade vi alla massor av upplevelser, känslor och uppfyllda
förväntningar (eller för vissa insikten om att det inte gick att bada den här
gången trots närkontakt med vatten två gånger).
Dagen avslutades med en trerättersmiddag och umgänge där vi summerade resan
och delade med oss av olika erfarenheter och upplevelser. Sigge Dahlqvist,
förbundets ordförande 1972-76 berättade om sina erfarenheter som förälder
till barn med CF i början när man inte kunde så mycket om sjukdomen, och om att
försöka påverka beslutsfattare när kunskapen om sjukdomen var liten i Sverige.
Som förälder fick han tidigt höra att hans första barn inte skulle överleva men genom
hans egen uppfattning att regelbunden fysisk aktivitet hjälper visade han att läkare
inte alltid har rätt, Sigges döttrar är i dag vuxna och i högsta grad levande. Att våra
föreningar är på rätt spår med våra aktiviteter är återigen påvisat. Den kvällen pratades
det nog en del inne på rummen om att det är tur att vården har gått framåt så mycket.
Söndagen kom och det var dags att packa ihop. Många är det som hoppas att vi
sa hej då till varandra och fjällvärlden bara för den här gången och att vi får ett
glatt återseende snart igen samt att vi nästa gång är några fler!
Vid tangentbordet: Maria Svan
Några medlemmars egna upplevelser…
Mysig och rofylld är två ord som beskriver vår semester i Abisko väldigt bra.
Mysigt att få spendera tid med familj och vänner där miljön var så otroligt vacker,
särskilt det klarblåa vattnet och stenklipporna blev vi förtjusta i. Barnen var
glada och inget tjat om teknikprylar som att få spela på Ipad eller telefoner.
När barnen blev less på att vandra stannade vi på ett mysigt ställe för en kort liten
picknick så barnen skulle få vila en stund och få i sig lite snacks.
Det var väldigt rofyllt att fjällvandra, istället för stora folksamlingar, massa surr
av allt folk som pratar överallt och stress som det brukar vara på djurparker och
badland när vi semestrar så var det istället ljudet av vattnet som rann bred vid
oss där vi gick eller bara vårat prat och fotsteg som hördes. Vi gick i vår egen takt
och det vi kände att vi och våra barn klarade av. Detta var första gången vi
fjällvandrade men absolut inte sista.
Linn Tjernlund
Fjällen gör något med oss som är bra. Upplevelse och aktivitet är så nära till hands.
Man blir så barnsligt förtjust att se snö i juli till exempel. Få härja runt tillsammans
på denna snöplätt är en klar humörhöjare oavsett ålder. Fjällen utmanar och uppmuntrar
att gå lite längre, lite högre. Belöningen är stor. Tankarna får svängrum och tankebanorna
blir längre. Lapporten öppnar sig för den som tar sig tid. Fikat smakar ännu bättre
när vi har delat vandringen upp på toppen och med den härliga känslan av att ha
rört på sig. Ansträngning och utsikt förenar. I bastun på kvällen sjunker upplevelserna
från dagen in. Värmen lindrar trötta muskler och vi påminns att det är härligt att
vara till fjälls. Nya sommarminnen är lagda till de gamla vinterminnena från Abisko.
Längtar tillbaka.
Erik Palmqvist
Tuuuuuuut! Tystnaden avbryts av att Malmtågets signalerar sin ankomst till Abisko
turiststation. Från sidan av berget Njulla ser det 700 m långa tåget ut som en lång
orm som slingrar sig genom Torneträsks dalgång. Den hänförande Lapporten var
vid dagens början dold i moln, men så småningom öppnar sig en fantastisk utsikt
över Abisko nationalpark och porten till lappmarken. Varje steg vill vandras i
långsamhet och blicken vill vila på detta vackra, men stigen är krokig och stenarna
många. Orken tryter för både stora och små, ”knaper”, fjällgodis, är räddningen,
samt jakten efter ”diamanterna”. Jakten går bra, diamanterna hittas, för att sedan
gömmas igen bakom nästa röse. Barnens fötter är lätta så länge leken är rolig, liksom
min andning, så länge stigningen är lagom. Men så tjorvar humöret och andningen
blir riktigt tung på väg mot toppen. Upplevelsen av detta vackra ändras lika snabbt
som vädret i fjällen.
Tuuuuuuut! Ännu ett malmtåg ankommer Abisko turiststation. Efter en kompassorienterad
nedstigning till fjällsjön är vattnet kallt, men härligt uppfriskande att bada i. Vadet över
min 7-åriga CF-kompis vanns på grund av de vassa stenarna, men kanske är rollerna
ombytta nästa år? Vi fortsätter en bit, guidade av vinterledens röda kryss, ned mot linbanans
toppstuga och fik. Vi måste ta en rast till, kanske framförallt för att det inte går att få nog av
utsikten över Troneträsk och fjälltopparna. Vi är inte nog mätta. En macka, en pingvinstång,
bara för att få sitta. Vägen ner är längre än vi tror, och vandringen under trädgränsen är tyngre.
Vi går vidare, med restaurangens matsedel för ögonen. Musslor! Reninnanlår! Bastun är härlig.
Vi ritar blommor med skvättvattnet. Middagen är underbart god. Sällskapet både trevligt och lärorikt.
Tuuuuuuut! Ett malmtåg ankommer Abisko turiststation, och vi kryper ner och somnar ovaggade!
Josef Rundström